Sanning eller konka,vad blir det

Blir så förbannat trött på lögner och att människan har så svårt med sin ärlighet,mot sina med människor/sig själv,hur man nu kan så djupt och rotat förneka olika/ting/handlingar saker man gjort ,det kan vara att man sårat,förnedrat,hämnats mm.,är det rädslan över att skämmas eller ett sätt för att inte rasa ihop till en hög av ångest och förtvivlan över vad man gjort mot sig själv eller någon annan.Är det lättare då att ljuga än vara sanningsenlig känns det mindre smärtsamt då?Det undrar jag för nånstans så kommer det rätta fram till sist och då blir det mer smärtsamt än om man varit ärlig/sagt sanningen från början.Jag kanske bara är en liten kokos nöt som inte förstår mig på den obekväma lögnen,jag föredrar saninngen även när den är som mest opassande att trädda fram det är både lättare att förstå,förlåta,bearbeta och sedan kunna gå vidare det känns mycket tryggare och man får en bättre tilllit både till sig själv och andra,hur smärtsamt det än må vara att förtälja sanningen när man vet att den kan göra ont,så är det faktiskt det ända rätta.