Ibland känns det som mitt liv inte är som jag tänkt mig ,fast vad har jag tänkt mig att det skulle vara inte fan vet jag känns som man ständigt springer uppförsbacke som aldrig tar slut man kämpar o kämpar för att sedan bli nerputtad o så måste man kämpa sig upp igen igen igen tills orken bara försvinner iväg och man drabbas av uppgivenhet och sorg fast jag är en fighter så har jag också en gräns eller har jag det igentligen?känns som du är fast i en labyrint och du hittar inte vägen ut fast du vet vart du ska gå men fastnar och blir kvar i din labyrint.Är jag ett ego som känner att vad skulle jag med barn till?tydligen ger de mig så mycket eftersom du skaffade 3st ler ,jo det gjorde jag fast jag beställde inte adhd autism och ds det fick jag på köpet.Ibland skulle jag vilja ha en eget krypin där allt vart fint o orört och bara jag kunde vara utan ansvar,tider,hänsynsfull,tålamodig,,pedagogisk,orkesfull och bara få vara jag för en sekund och få göra som jag själv vill utan man o barn för att sedan komma tillbaka till min familj för att fortsätta kämpa med glädje svett och tårar,Ja med kärlek av hela mitt hjärta till er min älskade man o barn utan er är livet inte värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar